Ammande barn?

Just idag är jag sååå sjukt trött. Jag somnade inte helt och fullt förrän klockan tio imorse. Då hade Alfons busat i omgångar sedan jag kom hem klockan halv åtta. Jag förstår honom, han har varit själv hela natten och är både jättekelig och busig på samma gång, MEN jag vill sova, jag har varit uppe väldigt många timmar i sträck och behöver den där sömnen. Jag har provat allt, blivit riktigt arg, funkar inte, eftersom att Alfons aldrig någonsin kan förstå att jag varit vaken hela natten och behöver sova osv. Det är ingenting man kan begära av en liten kisse. Men ändå, det känns som om man har ett litet barn, som behöver uppmärksamhet, som ska upp och ammas en gång varje kvart, typ. Igår blev jag ändå hyfsat pigg när jag gick upp, efter dusch och så. Idag har jag varit lika trött hela dagen, sedan jag vaknade vid halv tre. Och så ringde jag älskling mitt upp i allt det här och vi pratade om att hon skulle komma hem imorgon, men att om hon skulle stanna till torsdag så skulle hon få skjuts av sin moster från Karlshamn. Och då kläcker jag ur mig det, bara liksom sådär, lite samtidigt som jag känner mig gråtig i halsen : "Nej men det blir inte bra, du får komma hem nu, jag orkar inte" och gud vilket i-landsproblem kände jag efteråt, att jag blir så trött att jag känner mig gråtig, över att behöva busa med en katt kanske sammanlagt en halvtimme varje morgon. Men VARJE morgon, när man varit uppe HELA natten, det är inte KUL och faktiskt ett problem, vad ni än säger! Sen kan jag hålla med om att det säkert är tusen gånger värre med ett ammande barn som skriker nätterna igenom, men ändå. Just nu i livet är jag här, ensam hemma en vecka, med en katt som kräver minst lika mycket uppmärksamhet, gos och mys. Så imorgon kommer älskling hem, jag känner mig taskig såhär i efterhand men guuud så skönt det ska bli, sova och iallafall gå upp varannan gång när Alfons pockar på uppmärsamheten, guld värt! Och så vill jag ju inte fira Valborg själv, steka upp en fläskfilé och moffa i mig, dricka ett glas vin och ta en kopp kaffe i min ensamhet och fira in våren, nej det låter bara föööör sorgligt så det är inte klokt. Det är med andra ord lite synd om mig idag, helt klart, det får det vara ibland, men bara om det är ibland, lite syndommigdagar.