16:14

Ser minnesceremonin från Norge för att hedra offren från Otöya och Oslo den 22/7. Det är verkligen fint, och otroligt sorgligt. Jag förstår fortfarande inte hur en ensam människan kan göra så mycket skada, det är så grymt...man kan inte ens förstå hur alla anhöriga till de omkomna känner sig, det är för hemskt och svårt att förstå.
Melissa Horn framförde nyss sin låt under minnesceremonin och den var så fin att jag började gråta, verkligen en träffande text.

Försöker samtidigt plugga lite grann medan jag tittar på ceremonin men det är inte så lätt, man blir väldigt distraherad..man vill bli distraherad för man vill titta, lyssna och känna sig ledsen och känna med dem som förlorat sitt barn, sin fru, sin man eller sin vän.Och hela tiden vill man på något sätt att alla döda ska komma tillbaka, att man ska komma på att man har drömt allt, sådär skönt som man gör ibland när man vaknar förtvivlad efter en mardröm eller så och inser att det bara var drömmarna som spelade en ett spratt. Men tyvärr så var det inte så i det här fallet och den man som nu sitter isolerad, inslåst borde skämmas och känna sådant hat för sig själv, så mycket att han inte borde få finnas mer.